gästspel

Jag trodde alltid att ett hem gick ut på att ha växter.
För med växter i ett hem kan man ju på mycket kort tid och utan ord berätta så mycket positivt om sig själv för en långväga gäst.
Ansvar, mognad, renlighet är bara några av de ord som dyker upp hos mig när jag tänker på en person med lite grönt hemma.

Men då kommer vi också till frågan om vad som berättas om en person som har växter hemma, men som har gått ifrån det gröna för att få en mera brunaktig nyans.
Jag sitter här och ser ett förfall.
Ett förfall som är blandat med lidelse och hopplöshet då deras ägare försvunnit.
En ägare som älskade dem men där kärlek inte räckte, för alla kärlekshistorier kan tyvärr inte sluta lyckligt. Detta är en sådan.

Bladen sträcker sig mot fönsterrutan som ett sista rop på hjälp och frihet. Men de svaga bruna bladen, en gång så starka och gröna, har inte styrkan att krossa glaset. Och ägaren finns inte där för att värna och sköta om dem.

Vissa har helt enkelt inte de gröna fingrarna som krävs. Och ju mer jag tänker på ägaren så ser jag honom som växtlighetens motsvarighet till våran Döden. En Döden som går med sin svarta kappa och en vattenkanna, som med vars innehåll han hånar växterna med men inte ger dem.
Linus kan omöjligt leda över döden med 1-0 (enligt tidigare inlägg).

För mina damer och herrar.
Inför växterna ÄR Linus döden.

/Patrik